Erkänner

När jag tappar kontrollen över mitt eget liv sjunker jag in i mig själv. Jag pratar inte om det som tynger mig eller mina farhågor. Det finns inte många människor som kan "låsa upp" mig. Jag måste göra det själv. Jag måste säga till mig själv att andra bryr sig om mig och vill veta hur jag mår. Det är inte alltid jag gör det. Jag har en vana att inte göra det. Under en sån tid frågar jag andra människor mer saker än vad jag berättar om själv.
Att sjunka in i mig själv är på ett sätt befriande, där kan jag få vara för mig själv. Men det håller inte i längden, mina tankar går som i en spiral neråt. En nedåtgående spiral är aldrig bra. Ena negativa tanken leder till nästa tanke neråt. När jag når botten är det för sent att göra nå åt det. Jag måste själv vrida mig uppåt innan jag når botten. Det här är en lärdom som jag fått erfara. Men det är svårt att acceptera att det är så här jag fungerar. Sådan här är jag.
Jag tror inte jag skulle kunna berätta det här i ett samtal med en annan människa. För att det är ett känsligt ämne i mitt liv. Att visa mig svag och acceptera mig själv, är något som jag bävar för. Det här är ett av dom ämnena som jag tycker är svårt att prata om. Det som är tråkigt är att det finns väldigt många andra ämnen som jag aldrig skulle kunna prata med folk om.
Jag vet att mina vänner tycker att jag kan bete mig konstigt och är sluten om att prata om mig själv. Jag är ledsen för det. En del saker kommer ni aldrig få reda på, andra saker kanske kommer med tiden. Men det är här är i alla fall jag med mina brister.