Obekväma stunder som får mig att skratta

I vissa situationer känner jag mig fruktansvärt obekväm. Jag är där, fast i tankarna långt långt borta. Jag drömmer om andra platser. Jag försvinner till en plats där jag trivs. Där jag blomstrar. Just nu är jag på ställen där jag egentligen inte vill vara på. Men jag dränker mina känslor som är på väg upp till ytan. Jag vill inte vissa mig bortkommen, svag eller ointelligent.

När jag var liten gick jag nästan alltid upp kl. 6 på morgonen för att leka med mig själv. Jag älskar att vara ensam. Jag njuter av min egna närvaro, där jag kan reflektera och tänka på mig själv. Jag tränar på att vara mig själv. För att kunna vara med andra måste jag få lagom mycket tid med mig själv. Den tiden är dyrbar för mig. Jag värdesätter den högre än att vara med andra eller göra andra saker. Jag saknar inte den personen jag var igår utan ser fram emot den personen jag kommer bli i framtiden. För den personen kommer vara trygg. Inte obekväm, osäker och rädd.